.

Förra veckan var jag i Turkiet, med Johanna och Mikaela. En av de bästa, och roligaste semestrar jag någonsin haft. Vi kom hem i lördags, och sen dess har jag inte kunnat släppa den fantastiska tiden vi hade där. Jag vill bara tillbaka, längtar så jag kan dö tillbaka till Alanya. Jag saknar alla fantastiska människor vi träffade, Den härliga atmosfären, värmen, stränderna, den goda maten, ja ALLT. Sen vi kom hem har allting känts så oerhört meningslöst. Som att ingenting spelar någon roll. Jag har varit i Alanya säkert 12 gånger, och jag älskar det bara mer och mer för varje gång. Jag kan bara inte släppa det. Vi har pratat om att åka tillbaka i maj, och jag hoppas verkligen att det blir så. Det hade varit underbart. Så jag håller tummarna för att det skall ske. Och försöker hålla kvar känslan jag har från resan till dess. <3Alanya<3 Jag saknar dig!

Jag önskar jag kunde skrika ut allt jag tänker och känner och vill. Säga till folk vad jag tycker och tänker, och att det då för en gångs skull skulle gå min väg. Men rädslan är för stor. Jag är ett virrvarr av känslor, och viljor som far fram och tillbaka. Vet varken in eller ut. Jag vill bara skrika, tills lungorna kollapsar. Få ett frispel, eller på nått sätt få utlopp för allt. Jag vill inte stänga in mig, som så många jag känner gör. Det känns inte som nått jag skulle göra, och framför allt inte lyckas med. Men ibland känns det som att jag måste förtränga. Hålla det inom mig, och trycka undan vissa delar, för att över huvud taget lyckas ta mig fram, och ta mig igenom dagarna i ett stycke. I really don´t like this feeling. 

I´ll be your shoulder to cry on, I´ll be your friend to rely on. I`ll never let you down.

As long as you stay, and keep making my life worthwhile.

I´ll be your shoulder to cry on, I´ll be your friend to rely on. I`ll never let you down.

As long as you stay, and keep making my life worthwhile.

Jag har kommit fram till en del också. Jag tänker vara jävligt petig med nästa val av partner. Jag har insett att det finns inte många det går att lita på. Och många människor i en del av min omgivning, eller i den här världen över huvud taget är egoistiska, egocentriska skitstövlar. Som bara bryr sig om sigsjälva, skiter i att lyssna på andra, men älskar att höra sin egen röst. Som kör över, eller iallafall försöker köra över andra människor. Trycka ner folk, och få dem att känna sig mindre och dummare. Jag har blivit mobbad under hela min skolgång mer eller mindre. Och det sägs att barn kan vara så himla elaka, bla bla. Jo visst det kan dom vara, men vems fel är det? Dom har väl föräldrar som borde ha uppfostrat dom, till att inte bete sig illa?? Eller?? Och även i mitt så kallade vuxna liv försöker folk sätta sig på mig, trycka ner mig, överlägsna mig. Och beter sig i största allmänhet som idioter. Men, det är faktiskt inte JAG som har problem, det är DOM, som uppenbarligen har ett behov av att kontrollera, fördumma, och dömma andra människor. Medans dom själva inte ser hur fan DOM beter sig själva. Därav kan jag ju påstå att JAG har mer självinsikt, och är en bättre människa än dessa människor. Som inte har detta psykiskt sjuka behov. Jag försöker att inte sätta mig på folk, jag försöker inte verka bättre eller mer kunnande än någon annan. För jag anser att det är själviskt, och egoistiskt att såra någons stolthet, eller självkänsla. Bara för att bevisa något, i syfte att visa att man är just bättre än den människan. Patetiskt faktiskt.

Så nu har jag fått ur mig lite tankar.

Nu skall jag ta en cigg, sen skall jag gosa ner mig brevid min lilla älskling. Har varit sjukt trött de senaste veckorna, så jag hoppas att jag är något piggare imon. Så godnatt, och sov gott :)

Att hålla masken, lägga upp fasaden, och visa lugn, och trygghet utåt, är inte svårt. Det har jag gjort i hela mitt liv.

Men jag önskar att den fasaden faktiskt var verklig.

Nää, fan va illa...

Längtar till på fredag, då skall jag ut på busrunda med Johanna. Hoppas jag kan känna av att det är liiite roligt ialllafall. Ja ja, imon är det julbord på jobbet. Kan bli gott.

Nu skall jag väl snart sova.

over and out!

Well... Grattis till dig.. Det funkade... Hoppas du är nöjd...

Jag är så trött på lögner och svek. Jag är så jävla trött på att bli sårad, bedragen, på grund av att människor inte kan vara ärliga. Varför vill man göra någon så illa? Vad är man då för en människa? Har dom inget hjärta, ingen själ? Om man ena dagen kan säga hur ledsen man är, och hur mycket man vill ihop, och att man älskar någon, och visa det. Och några dagar senare säga att man inte har några känslor alls.

I min värld försvinner inte känslor på bara några dagar. Och man står fan inte och säger såna saker, när det uppenbarligen inte är sant.

Om man då inte är, en oärlig jävel som bara är ute efter att krossa en.

Jag hatar, verkligen HATAR falska, oärliga människor.....

Fattar ni inte hur jävla illa ni gör dom ni ljuger för....

Använd hjärnan någon gång, för omväxling. Fundera på hur ni själva skulle känna det om någon gjorde likandant mot er. Det kanske skulle funka bättre. Eller ni kanske inte fattar hur man gör......

Precis som i parförhållanden, måste man även underhålla ett kompis förhållande. Och finns det dessutom barn med i bilden, så är det ännu viktigare att kunna upprätthålla vänrelationen, även om man inte är ihop längre. Då funkar det  inte att hålla på och tjafsa om allt och ingenting. Du sa att vi skulle vara vänner, du kom med förslaget att baka, och umgås. Och du började gnälla, och sura för något som inte ens var något att sura för. Som sagt så kan någon intyga detta. Då kan jag faktiskt inte hjälpa dig. Om du lägger det på den nivån.

Det är bara oerhört tråkigt att det blir så här, som vi båda var väldigt överens om att det INTE skulle bli.

Jag börjar förstå hur min mamma har haft det, under alla år. Med min pappa, som har betett sig precis likadant. Jag trodde bara inte att du var likadan, och skulle börja bete dig lika barnsligt som han gjorde.

Det gör mig så oerhört besviken. För jag trodde faktiskt, bättre om dig än så.

I vilket fall som helst, idag 15 år senare, har jag en lite annorlunda syn på saken. Jag kan tänka mig att gifta mig, men inte i kyrkan, och inte med en vit fluffklänning. Jag kan tänka mig att många har sitt drömbröllop planerat sen de var tonåringar. Jag har kommit på först för några år sedan hur jag isåfall hade velat ha det. Jag vet hur klänningen skall se ut, och hur skorna till den skall se ut. Och hur miljön skall se ut. Nu när jag tänker efter, så är det kanske ganska amerikanskt filmiskt så där. Men det skiter jag i.

Mitt största problem, eller rädsla kanske. Eller ja, rädsla är kanske till att ta i. Men oro då då. Men det är iallafall frågan, kommer jag någonsin att träffa honom, med stort H. Mannen i mitt liv, min soulmate. Han som trots olikheter, kompliterar mig. Som yin och yang. Även om de är opposites så kompliterar dom varandra. Jag ser mina vänner, som vissa har gift sig, vissa bara är ett par, men dom verkar komplitera varandra så perfekt. Eller kommer jag precis som min mamma inte hitta den människan, min soulmate, förrän jag är 50+ Det gick ju riktigt bra för henne, till slut. Men det låter trist, ensamt och deprimerande att behöva vänta minst 20 år till, innan den rätte dyker upp.

Sinnesstämningen får sig inte direkt någon boost, av att min hjärna skall ploppa upp såna här funderingar, när det redan nu känns som att jag börjar bli för gammal. Jag har aldrig haft någon direkt åldersnoja, och jag vill inte kalla detta för en sådan heller. Men jag skulle ljuga om jag sa att tanken kring detta aldrig har slagit mig några gånger i livet.

Ush ush. Känner mig som den mest övergivna, fula jobbigaste, hemska människan i världen. Den fula ankungen som ingen vill ha. Detta är väl ganska vanligt efter ett nyligt brakeup. Men det gör det inte lättare för det.

Så, nu har jag fått tankestorma av mig lite. Hoppas iallafall att ni andra därute har en fantastisk Lördagskväll!