Tankar, drömmar, önskningar. Och den där kärleken.
Jag sitter här ensam i min soffa, och tittar på one tree hill. I senaste avsnittet gifte sig Brooke och Julian. Nu kanske inte ni som läser detta tittar på denna serien. Men det hör egentligen inte hit. När jag var liten, fantiserade jag om att gifta mig, i en gräddvit fluffig klänning, i kyrka, med blommor, och allt som hör därtill. Men med allt eftersom åren gick blev jag mer och mer emot bröllop. Och när jag var femton, bestämde jag mig för att jag aldrig skulle gifta mig. Det var ett beslut baserat på mycket som jag fått uppleva, och se under min uppväxt. Det gick så långt att jag även i dagsläget är mindre förtjust i kyrkor, gillar inte det där med präster som skall stå och predika i evigheter innan han kommer till det vässentliga. Jag hinner ju nästan somna innan han kommer till skott.
I vilket fall som helst, idag 15 år senare, har jag en lite annorlunda syn på saken. Jag kan tänka mig att gifta mig, men inte i kyrkan, och inte med en vit fluffklänning. Jag kan tänka mig att många har sitt drömbröllop planerat sen de var tonåringar. Jag har kommit på först för några år sedan hur jag isåfall hade velat ha det. Jag vet hur klänningen skall se ut, och hur skorna till den skall se ut. Och hur miljön skall se ut. Nu när jag tänker efter, så är det kanske ganska amerikanskt filmiskt så där. Men det skiter jag i.
Mitt största problem, eller rädsla kanske. Eller ja, rädsla är kanske till att ta i. Men oro då då. Men det är iallafall frågan, kommer jag någonsin att träffa honom, med stort H. Mannen i mitt liv, min soulmate. Han som trots olikheter, kompliterar mig. Som yin och yang. Även om de är opposites så kompliterar dom varandra. Jag ser mina vänner, som vissa har gift sig, vissa bara är ett par, men dom verkar komplitera varandra så perfekt. Eller kommer jag precis som min mamma inte hitta den människan, min soulmate, förrän jag är 50+ Det gick ju riktigt bra för henne, till slut. Men det låter trist, ensamt och deprimerande att behöva vänta minst 20 år till, innan den rätte dyker upp.
Sinnesstämningen får sig inte direkt någon boost, av att min hjärna skall ploppa upp såna här funderingar, när det redan nu känns som att jag börjar bli för gammal. Jag har aldrig haft någon direkt åldersnoja, och jag vill inte kalla detta för en sådan heller. Men jag skulle ljuga om jag sa att tanken kring detta aldrig har slagit mig några gånger i livet.
Ush ush. Känner mig som den mest övergivna, fula jobbigaste, hemska människan i världen. Den fula ankungen som ingen vill ha. Detta är väl ganska vanligt efter ett nyligt brakeup. Men det gör det inte lättare för det.
Så, nu har jag fått tankestorma av mig lite. Hoppas iallafall att ni andra därute har en fantastisk Lördagskväll!
Kommentarer
Trackback
