.

Ärligt talat, ibland undrar jag om INGEN i denna världen, någonsin har ÄLSKAT någon. På riktigt. Sådär så att man knappt kan vara utan den människan i mer än någon minut. Tänker på den människan 24/7, saknar den när den inte är närvarande. Älskar människan så mycket att man blir blind, och knäpp. Gör saker man kanske aldrig skulle gjort, eller ställt upp på, för någon annan. Och hur sårad man än blir av denna människan, så kan man ändå inte förmå sig, att lämna den. Eller sluta älska den. Lever på hoppet om att den skall ändra sig, och göra en förbättring. Har ingen någonsin känt så????

Jag saknar dig redan så mycket, så jag håller på att gå under. Det var inte så här det skulle bli. Jag saknar den D jag blev så head over heels kär i. Den D som hade så många framtidsplaner, drömmar. Han som verkligen fick mig att KÄNNA kärleken, som sprudlade. För första gången i mitt liv. Jag saknar den D som var företagsam, och ville göra saker, vi kunde gå runt på stan, och bara chilla. Gå på museum, ta en glass någonstans, hitta en loppis, som vi kollade upp. Den D som bara kunde se på mig, och jag såg och kände hur mycket han brydde sig. Som utan någon som helst anledning kunde komma fram och krama mig, hålla om mig i flera minuter.

Jag känner mig så jävla lurad. När jag flyttade hit, påbörjade jag en ny era. Ett nytt kapitel i mitt liv. Ett kapitel som skulle bli, fantastiskt, underbart. Och jag kände mig lycklig, och förväntansfull, över alla bra saker som skulle hända. Över det fantastiska livet jag skulle få leva med dom jag älskade mest. Men allt gick bara mer och mer utför, och slutade i katastrof.

Det är en värdelsöst kass dag. Ett värdelöst kasst liv just nu. Ja just det, så är det den 17 oktober. En av de största idioternas födelsedag.... Kan inte folk bara gå och dö, så jag slipper bry mig.

Och för er som är mina vänner på facebook, som har sett mina statusar, och kanske även läser min blogg. Anledningen till att jag har varit på rockbaren mer än vanligt den senaste tiden. Är, för att jag behöver umgänget, folket, någon att hänga/prata med. För det är nämligen något jag inte får i mitt förhållande. Så det handlar inte om att jag vill festa och supa var och varannan helg. Utan enbart för att få någon form av socialt umgänge.(Och komma utanför vf, och dessa betongväggar, som snart/nästan ger mig panikångest.)  Något jag tyvärr inte får/har med min sk pojkvän. Hade jag haft det, så hade jag inte behövt åka in dit, mer än någon enstaka gång för att kanske festa till det lite. Jag anser nämligen inte att man måste isolera sig totalt från omvärlden, och dumpa allt vad vänner och socialt umgänge heter bara för att man skaffar barn. Sen vet jag inte vad ni har för åsikter om det. Ni får tycka vad ni vill. Men det är min personliga åsikt, från mitt liv sett iallafall :) Inget illa om er som anser något annat.

Jag vill bara skrika, jag mår så jävla dåligt. Jag lever i ett förhållande som inte ger ett skit, mer än lögner, svek, otrohet och spykisk mobbing. I tre års tid, har jag fått höra att han skall skaffa sig ett jobb, att han kommer bli mer aktiv, att vi skall göra mer saker ihop. Och fram till för ett tag sedan, så trodde jag faktiskt på honom.  Nu tre år senare består vårat "förhållande" av egoism, lögner, svek, gnäll och utbrott som jag anser bara finns hos psykopater.

Varför kommer alla utgifter vid fel tidpunkt? Hade många räkningar denna månaden. Till att börja med. Sen fick jag hem två kallelser, en från tandläkaren, och en från hjärtläkaren. Jag visste att tandläkaren skulle gå på runt en tusenlapp. Och läkarbesöket skulle gå på minst trehundra. Insåg lite snabbt att det inte skulle gå ihop. Och fick bytt tid hos hjärtläkaren, för jag tyckte den var minst viktig. Och det gick ju bra. Som tur var. När jag går till tandläkaren, måste jag ta en pencilinkur för eventuella ingrepp. Bl.a när han tar tandsten, vilket är det vanligaste. Detta måste jag göra, för att jag får inte blöda i munnen p.g.a mitt hjärtfel. (Lång och krånglig historia) I vilket fall. Åkte iväg till tandläkaren, och kom precis i tid, på minuten. När jag inser att jag glömt hämta ut/ta pencilinet. Så jävla typiskt. Men det fick gå ändå. Han putsade lite, tog lite tandsten. Och sedan var det klart. Och jag blödde inte någonting. För ovanlighetens skull :) Detta tog kanske en halvtimme max. Och vips så hade jag en liten lapp i handen, med niohundra kronor för inbetalning. Jahopp. Jävla krångel och vel hela tiden.