Totalt lurad
Livet är inte så lätt just nu. Helt ärligt känns allt som en total katastrof. Och jag vet varken in eller ut. Fick reda på att Daniel har varit otrogen mot mig, med min bästa kompis. Och det värsta är att det har inte hänt nu. Utan inte långt efter att vi blivit ihop. Det vill säga snart tre år sedan. När man bör vara nyförälskad och blabla. Och jag får reda på det först nu. Hans lama förklaring var att han var full. Och jag låg tydligen och sov brevid dem, i samma säng. Jag känner mig så jävla lurad. Efter allt vi har pratat om angående just otrohet. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta varken honom, eller henne. Eller om förtroendet någonsin kommer att kunna byggas upp igen. Hur kan man lita på någon igen efter en sån sak? Speciellt efter allt annat han har lovat, som han inte heller har hållt. Jag är så jävla besviken, och ledsen. Och jag kan inte få det ur mitt huvud. Och nu beter han sig som att ingenting har hänt. Ignorerar mig, precis som innan. Hur fan kan man med.
Tusen tankar far runt i mitt huvud. Men en sak är säker. Om han inte börjar visa att han ångrar det, så jävla mycket som han nu påstår. Om jag nu skall tro på det. Och visar att att han vill vara med mig, på alla sätt man bara kan. Och framför allt ändrar sin egoistiska inställning till allting. Så kommer detta inte hålla mycket längre till.
Funderar på att ta med mysan och åka och hälsa på Lenny, så fort lönen kommer. För att komma bort. Och för att mysan skall få lite lantliv, och frisk luft några dagar. Tror hon skulle tycka det var roligt. Samtidigt som jag tror att vi behöver lite mamma dotter tid ihop.
Får väl se hur det ser ut för henne då. Och för min ekonomi. Hoppas på det bästa.
Svek och falska löften
Jag tror jag håller på att gå under. Det känns som att jag sitter fast i bojor. Kommer ingen vart i livet. Ett liv, som jag från början trodde skulle bli fantastiskt. Med nya upplevelser, barn/familj, härliga resor, och fina minnen. Istället har jag fastnat, i en lägenhet mellan fyra väggar, där det enda nöjet är dom få dagar jag träffar mina vänner. Och dom få timmar jag jobbar. I början innan vi blev ihop, när vi pratade kändes det som att han var väldigt aktiv, och i farten hela tiden. Gillade att göra saker, och vara igång. Om det någonsin var så. Så försvann det så fort jag kom in i bilden. Varför, det har jag ingen aning om. Sen lät det som så, att allt skulle bli bättre när Mysan kom, och vi fick en större lägenhet. För då fick vi mer plats, lägenhetsmässigt. Och med barn kunde man ju göra allt det man aldrig annars skulle göra. Jag kan lägga till fler saker på listan, men jag väljer att inte göra det. Slutsatsen är dock sådan. Att INGENTING av allt hanhar lovat, och sagt skall hända, har hänt. Det enda som verkar intressant, är sängen, soffan, och naturligtvis DATORN. Sist jag kände mig såhär ensam, och totalt osynlig och ignorerad på alla plan, var när jag var ihop med en knarkare. Som också mer eller mindre, bara brydde sig om sina egna behov. Jag vill göra saker som en familj, och umgås med min partner. Kunna umgås som familj med våra vänner, som även dom har barn. (de flesta av dom iaf) Det här känns inte som ett familjeliv. Det känns knappt som ett liv alls. Det står helt still. Samma saker varje dag, man vaknar, sätter sig framför datorn/tv´n. Kanske tar en sväng till lekpklatsen, nån timme eller så. För att sen gå hem och sätta sig vid datorn/tv´n igen. Äter middag, för hoppningsvis, om inte vissa surar, och inte skall ha någon middag. Dator/tv igen. Nattar lillan. Sen sitter jag själv i soffan hela tvällen. Medan han sitter som fastklistrad framför sin dator. Det är perioden, då jag anser att man kan ta lite tid för varandra, och mysa i soffan. Se nån serie, eller film. Men det är inte intressant, utan datorn är viktigare. Och förklaringen är då, att han läser om det ena och det femte. Samlar information. Om vad vet jag inte. Vad han sedan skall med informationen till vet jag inte heller. Men men. Det kan enligt mig iallafall inte ta 3-4 timmar per kväll. Inklusive några timmar till om dagen.
Allt jag önskar, är att känna att vi är en familj, som GÖR saker ihop, aktiverar oss. Kanske har råd att resa utomlands nån gång som familj. Gör sånt som familjer/par gör. Grillar, åker och badar, går på liseberg. Hälsar på familjen/annat folk. Firar jul utan gnäll. Kanske skaffar en barnvakt, bara för några timmar, så man kan få tid för varandra. Vilket vi inte har haft, på över ett och ett halvt år. Och kanske bara gå på en bio, på en och enhalv/två timmar. Men INGET av detta verkar intressant för honom. Jag känner mig djupt besviken, sårad, och framför allt lurad, på allt vad detta är, och hur det skulle bli. Och som sagt, så känner jag mig sjukt ensam.
Det där med att vara ärlig, och hålla det man säger och lovar har aldrig funnits där. Eller iallafall inte visats hittills på tre år.
Det känns som att hela min själ har slitits ur mig. Det lilla självförtroende jag hade tynar sakta bort. Jag börjar känna mig helt, tom. Och totalt överkörd.
