Hade man kunnat visa...
Hade man kunnat visa sina känslor inifrån, på bilder eller film.
Så hade jag visat dig hur jävla illa du har gjort mig. Visat dig hur det ser ut när man slitit sönder någon totalt inifrån.
Det syns inte på utsidan. Men på insidan kommer jag att blöda, för evigt. För allt du utsatt mig för. För all skit du gett mig, och utsatt mig för. För alla svek, och lögner.
För alla nedtryckande ord. Och för allt du fick mig att tro, som aldrig var din tanke...
Hade man kunnat visa känslor inifrån, på bilder, eller film...
Hade jag visat dig allt, jag inte kan säga med ord, då orden inte räcker till...
Hatar falska människor och deras jävla lögner
Alltså, jag undrar, på riktigt, är det så förbannat svårt att vara ärlig? Eller får vissa människor nån jävla kick av att ljuga och såra andra? Enligt min åsikt, är det i såfall något som är sjukt fel på dessa människor....
Jag är så trött på lögner och svek. Jag är så jävla trött på att bli sårad, bedragen, på grund av att människor inte kan vara ärliga. Varför vill man göra någon så illa? Vad är man då för en människa? Har dom inget hjärta, ingen själ? Om man ena dagen kan säga hur ledsen man är, och hur mycket man vill ihop, och att man älskar någon, och visa det. Och några dagar senare säga att man inte har några känslor alls.
I min värld försvinner inte känslor på bara några dagar. Och man står fan inte och säger såna saker, när det uppenbarligen inte är sant.
Om man då inte är, en oärlig jävel som bara är ute efter att krossa en.
Jag hatar, verkligen HATAR falska, oärliga människor.....
Fattar ni inte hur jävla illa ni gör dom ni ljuger för....
Använd hjärnan någon gång, för omväxling. Fundera på hur ni själva skulle känna det om någon gjorde likandant mot er. Det kanske skulle funka bättre. Eller ni kanske inte fattar hur man gör......
Skitsnack och Besvikelser
Det känns som att du och jag börjar hamna på samma nivå som mina föräldrar gjorde när dom gick isär. Vi sa att vi skulle vara vänner. Men det går inte att vara vän med någon, som hela tiden ifrågasätter ALLT man gör. Och vad jag nu har kommit fram till är att du uppenbarligen har problem med ärligheten i allmänhet. Jag förstår inte varför du säger en massa som inte är sant. Och du fortsätter tjafsa, jag har till och med vittnen som kan intyga, vad som sagts, och vem som började den här gången, om man nu skall vara på den nivån. Vilket du tydligen är. Och det verkar som att du ljuger om allt. Vi sa att vi skulle förbli vänner, för Mysans skull. Och jag håller med. Men det är svårt att vara vän med någon som hela tiden tjafsar, och ifrågasätter helt självklara saker. Jag ifrågasätter ingenting du gör när det är din vecka. För då är det ditt ansvar. Sen att man skall kunna ringa, och hjälpas åt om det händer något akut, det är ju självklart. Eller höra om allt är lugnt, av ren omtanke. Men det går ju inte ens att prata med dig. Du lyssnar inte, du feltolkar uppenbarligen allt man säger, du tjafsar emot, och beter dig i allmänhet väldigt barnsligt, och omoget. Då är det inte så konstigt att ingenting funkar.
Precis som i parförhållanden, måste man även underhålla ett kompis förhållande. Och finns det dessutom barn med i bilden, så är det ännu viktigare att kunna upprätthålla vänrelationen, även om man inte är ihop längre. Då funkar det inte att hålla på och tjafsa om allt och ingenting. Du sa att vi skulle vara vänner, du kom med förslaget att baka, och umgås. Och du började gnälla, och sura för något som inte ens var något att sura för. Som sagt så kan någon intyga detta. Då kan jag faktiskt inte hjälpa dig. Om du lägger det på den nivån.
Det är bara oerhört tråkigt att det blir så här, som vi båda var väldigt överens om att det INTE skulle bli.
Jag börjar förstå hur min mamma har haft det, under alla år. Med min pappa, som har betett sig precis likadant. Jag trodde bara inte att du var likadan, och skulle börja bete dig lika barnsligt som han gjorde.
Det gör mig så oerhört besviken. För jag trodde faktiskt, bättre om dig än så.
Tankar, drömmar, önskningar. Och den där kärleken.
Jag sitter här ensam i min soffa, och tittar på one tree hill. I senaste avsnittet gifte sig Brooke och Julian. Nu kanske inte ni som läser detta tittar på denna serien. Men det hör egentligen inte hit. När jag var liten, fantiserade jag om att gifta mig, i en gräddvit fluffig klänning, i kyrka, med blommor, och allt som hör därtill. Men med allt eftersom åren gick blev jag mer och mer emot bröllop. Och när jag var femton, bestämde jag mig för att jag aldrig skulle gifta mig. Det var ett beslut baserat på mycket som jag fått uppleva, och se under min uppväxt. Det gick så långt att jag även i dagsläget är mindre förtjust i kyrkor, gillar inte det där med präster som skall stå och predika i evigheter innan han kommer till det vässentliga. Jag hinner ju nästan somna innan han kommer till skott.
I vilket fall som helst, idag 15 år senare, har jag en lite annorlunda syn på saken. Jag kan tänka mig att gifta mig, men inte i kyrkan, och inte med en vit fluffklänning. Jag kan tänka mig att många har sitt drömbröllop planerat sen de var tonåringar. Jag har kommit på först för några år sedan hur jag isåfall hade velat ha det. Jag vet hur klänningen skall se ut, och hur skorna till den skall se ut. Och hur miljön skall se ut. Nu när jag tänker efter, så är det kanske ganska amerikanskt filmiskt så där. Men det skiter jag i.
Mitt största problem, eller rädsla kanske. Eller ja, rädsla är kanske till att ta i. Men oro då då. Men det är iallafall frågan, kommer jag någonsin att träffa honom, med stort H. Mannen i mitt liv, min soulmate. Han som trots olikheter, kompliterar mig. Som yin och yang. Även om de är opposites så kompliterar dom varandra. Jag ser mina vänner, som vissa har gift sig, vissa bara är ett par, men dom verkar komplitera varandra så perfekt. Eller kommer jag precis som min mamma inte hitta den människan, min soulmate, förrän jag är 50+ Det gick ju riktigt bra för henne, till slut. Men det låter trist, ensamt och deprimerande att behöva vänta minst 20 år till, innan den rätte dyker upp.
Sinnesstämningen får sig inte direkt någon boost, av att min hjärna skall ploppa upp såna här funderingar, när det redan nu känns som att jag börjar bli för gammal. Jag har aldrig haft någon direkt åldersnoja, och jag vill inte kalla detta för en sådan heller. Men jag skulle ljuga om jag sa att tanken kring detta aldrig har slagit mig några gånger i livet.
Ush ush. Känner mig som den mest övergivna, fula jobbigaste, hemska människan i världen. Den fula ankungen som ingen vill ha. Detta är väl ganska vanligt efter ett nyligt brakeup. Men det gör det inte lättare för det.
Så, nu har jag fått tankestorma av mig lite. Hoppas iallafall att ni andra därute har en fantastisk Lördagskväll!
Insikt
När vi träffades pratade vi om hur den ene alltid har starkare känslor än den andre i ett förhållande. När jag nu tänker tillbaka på dessa år. Allt jag önskade, allt vi pratade om, alla planer som aldrig blev av. Så inser jag, att det stämmer. Jag har uppenbarligen alltid haft de starkaste känslorna i mina förhållanden. Alla utom ett kanske. Men tydligen så även i detta fallet. Istället för att bli lycklig, blev jag nertryckt, trampad på, nerslagen. Totalt överkörd. Och allt som sas, alla löften, allt som skulle hända var bara lögner, och tomma ord....
Lobotomi???
Om man kan lösa problem med smärtor genom att karva i kroppen. Varför kan man då inte karva bort smärta, sorg, längtan, och alla annan idiotisk skit till känslor. Och varför har dom inte kommit längre i forskningen om lobotomi, eller vad det nu heter med dessa ingrepp. Forskas det inte om hjärnan typ jämt kanske? Om människans förmågor att klara av saker, komma på saker, lösa saker m.m. Varför kan dom då inte utföra en lobotomi utan skumma konsekvenser? Läste någonstans att de gånger det testats har folk blivit helt apatiska istället. Hmm, tja. Varför inte. Eller, mja. Hade kanske blivit lite långtråkigt. Kan man inte bli halvapatisk då? Så man känner glädje, och kärlek, allt det positiva. Men så fort något negativt händer, så bryr man sig inte. Känner inte ett skit. Fan, I think I´m on to something here... Eller, hmm....
Well. Orka. Ännu en helg, ännu en vecka att kämpa sig igenom.....
